Victor Ville Johannesson – Depressiva Döden

Skriv om dig själv, om varför du började med Depressiva Döden, influenser mm.

Det var svaret jag fick efter att ha frågat min förläggare Elton vad det här skulle handla om. Frågan jag sedan ställde mig själv var varför någon skulle vilja veta någonting om mig och varför jag skulle måla upp något detaljerat porträtt av mig själv när jag från början gömt mig bakom en tecknad gestalt.

Jag trivs bäst i ensamheten, lugnet och kravlösheten. Jag läser i stort sett inga böcker alls så influenser ligger knappast i bokhyllan utan snarare i vinylbacken. Jag är en person som tycker att jag som person är oerhört ointressant när det kommer till Depressiva Döden. Det mesta jag skriver är mina tankar och känslor, ja. Men jag vill inte att personen jag är ska sätta hinder för att folk ska kunna relatera till det jag skriver om. För jag vill tro att det jag skriver är tillräckligt personligt för att på något sätt bli allmänmänskligt. Alla mår mer eller mindre skit någon gång i livet. För så är livet för människan.

Anledningen till att jag började var att jag köpte en billig begagnad ritplatta och testade att teckna. Någon föreslog att jag skulle lägga till någon rolig text. ”Ja det hade väl varit roligt, men jag kan inte vara rolig” tänkte jag tills jag insåg att jag kan driva med mitt eget psykiska tillstånd. Då tycker åtminstone jag att det är roligt. Till skillnad från allt annat som just då kändes orimligt jävla oinspirerande. Jag har haft problem med mental ohälsa sedan tonåren men tänkte alltid att det så det är att leva, mer eller mindre.

Jag hade i början av 2015 just tagit mig ur ett förhållande som inte var bra för mig och fick en identitetskris. Jag började med ett självdestruktivt beteende för att på något sätt bedöva mig själv. Mest för att hjälpa mig hålla ut och inte ta livet av mig innan jag kommer på vem jag var och borde vara.

Midsommar samma år hände någonting som fick mig att inse att jag behövde hjälp. Varpå jag skickade ett sms till min mamma som löd ”Det är lite jobbigt att ta upp detta och jag vill inte prata om det nu. Men jag skulle vilja ta mig till en vårdcentral för en utredning och då hade det varit skönt om du kunde hjälpa mig med det. Kul grej förresten. Jag tror att jag fått en del av min smak tillbaka”. Jag fick en tid och började snart därefter med psykofarmaka som inte funkade särskilt bra. Jag slutade plugga och fick kort efter det sluta på jobbet då jag varit sjuk för ofta. Jag flyttade till ensamheten och höll hårt i de pengarna jag sparat. Jag fick inga pengar av försäkringskassan då jag inte hade något jobb att sjukskriva mig från. Alla dagar såg likadana ut och var fyllda till bredden av ett ekande ingenting.

Jag behövde en rutin utöver snabbkaffe och cigaretter, så där någonstans började jag med Depressiva Döden. Nu är det lite mer av ett tvångsbeteende, jag vågar inte sluta eller ta uppehåll. Men det ger mig fortfarande mer än det tar och i höst kommer Fan vad trist, Depressiva Döden som kanske blir den första av många depressiva böcker.

Foto: Isac Elingbo

I ”Fan vad trist, Depressiva Döden” får vi följa konstnären och författaren
Victor Ville Johannessons alter ego under ett år.
Dagboken tar tempen på vårt samtidsnonsens
och bitterljuv humoristisk svärta uppstår när Döden försöker
skaffa ett jobb, börja med terapi, hitta en date på Tinder, eller bara fira jul.
Verkets kanske främsta uppgift är att göra upp med idiotin i ett samhälle
som inte förstår, att det inte kan förstå.
I mörkret och ilskan finns dock ett skratt, som sätter sig i vrångstrupen och
hotar att ta livet av dig, men det är humor.
Johannesson skapade Depressiva Döden som ett sätt att bearbeta sin egen
depression och omvärldens oförmåga att möta en som inte
riktigt orkar längre.