NATTSKIFTET – LISEN HAGLUND

Jag har aldrig passat in i den här världen. Det är precis som att jag är på besök ute i samhället. Tar på mig en mask och spelar med i skådespelet. Många gör det, tar ett jobb som du egentligen inte vill ha, din titel är skitviktig, vad gör du? är den första frågan som du får på en fest, sedan bostad, partner, barnfrågan och kanske något roligt fritidsintresse, ytan och det sociala spelet där du blir placerad i ett fack, värd att snacka med eller inte. Fråga istället hur personen mår, utan att skämta bort när någon svarar ok, eller sådär.

Mitt liv är en ständig kamp, man får välja, antingen så spelar du med eller så lever du ett liv i utanförskap. Jag vill inte spela med men måste, för annars så skulle jag bli ensam. Det är min största skräck. Den enorma ensamheten.

Jag tröttnade på utanförskapet och skapade ett alter ego på sociala medier runt 2014: Nattskiftet.

Tecknade dagboksbilder och postade på Instagram, märkte snart att människor kände igen sig i mina teckningar och kontot växte långsamt till 40.000 följare. Jag har äntligen hittat en gemenskap, där de flesta verkar känna som jag gör om livet där utanför.

Vi är inte ensamma. Det är många människor som inte passar in mallen. Jag kan känna en total uppgivenhet ibland men man vill ju samtidigt ta sig ur det, ensamheten och utanförskapet. Man vill ju liksom inte dö, man vill leva. Försöker att hitta styrka och övertala mig själv i mina teckningar. Du vill, du kan, du är värd det här. Du får må kasst, vara weird, supa, skapa drama och hångla runt!

Sedan så finns det såklart en stor sorg över att alltid definieras utifrån sitt kön. Att vara tvungen att förhålla sig till de förväntningar som följer med att vara kvinna. Jag är så jävla trött på det. Att inte bli accepterad som en helhet, där man får vara pinsam och svag, ful och rolig.

Förhoppningsvis så kommer den här boken att få andra att bli inspirerade till att fråga hur någon mår istället för den där andra skiten.